Vanjas

Did I knew how happy I was?

Julen är här. Överallt förbereds det för firandet, och många suckar hörs över "tvånget" att knuffas ihop med tjocka släkten över julhelgen. Kanske är det mor- och farföräldrar, kusiner, eller bara familjen. "It´s gonna be some boring days to come now." Uppgivna suckar, och släktmiddagen omnämns med något som nästan är fasa.

Jag har inte riktigt hämtat mig än från det självklara och nästan nonchalanta "…och sen var jag vid graven och fixade lite, och…". Graven? Vid 25 års ålder ska man inte ha förlorat en av sina föräldrar sen flera år tillbaka. Livet efter något sådant blir ganska väntat en mycket nära relation mellan enda barnet och pappan. Jag hade inte funderat på det innan, men hur blir julen för dem? En av huvudpersonerna saknas. Kanske borde vi inte sucka så mycket?

Innan jag lämnar datorn för natten kommer det ett försiktigt "Du?" Jag får en osäker förklaring om huruvida det är rätt att säga något och hur jag ska ta det men det känns ändå bäst att berätta nu på en gång. Jag lyssnar. "Pappa dog i eftermiddags."

Nästa gång någon suckar över att bli hopföst med familj och släkt i ett firande av en högtid som fullkomligt tappat all mening sänder jag en tanke till en 25-åring som inte längre har någon familj att bli hopföst med. Vi har det bättre än vi tror.

Den här julen kommer jag med största sannolikhet uppskatta extra mycket att få ha så många kära omkring mig. Se förbi irritationsmoment och värmas av den kärlek och omsorg om varandra som finns där.
Imorgon åker jag till mina släktingar för att trycka ihop oss en massa folk som i stort sett aldrig träffas annars, för att fira en högtid som förvridits fullständigt. Jag kan inte annat än förundras över hur bra jag har det.

"Who is this? And what is here?
And in the lighted palace near
Died the sound of royal cheer;
And they crossed themselves for fear,
All the Knights at Camelot;
But Lancelot mused a little space
He said, "She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott."
Alfred Tennyson - The Lady of Shalott

Klockan 6 torsdag morgon slutade Sienna kämpa och somnade i mattes famn.

Jag ligger i soffan med en lealös trasa till råtta nedbäddad under mitt linne. Gång på gång kontrollerar jag om hon fortfarande andas. Ett ryckigt höjande och sänkande av hennes bröstkorg skvallrar om att så är fallet.

Death of Rats är visserligen en av mina älsklingar, men han börjar göra sig lite väl hemmastadd här nu.

…kan den här på något sätt ge mig en smal strimma av hopp. Sötaste Lovisa, jag önskar att den kan göra det för dig med.

Sex små råttor spridde lycka i sitt hem
en tassade vidare, så var de bara fem.

Ja, det finns många anledningar, men det här är en:

"There are four simple ways for the observant to tell Mr. Croup and Mr. Vandemar apart: first, Mr. Vandermar is two and a half heads taller than Mr. Croup; second, Mr. Croup has eyes of a faded china blue, while Mr. Vandemar´s eyes are brown; third, while Mr. Vandemar fashioned the rings he wears on his right hand out of the skulls of four ravens, Mr. Croup has no obvious jewelery; fourth, Mr. Croup likes words, while Mr. Vandemar is always hungry. Also, they look nothing at all alike."

1f u c4n r34d th1s u r34lly n33d t0 g37 l41d

It´s not easy to be a nerd… 

Fånig titel kanske, men vad annat ska man säga.

Jag måste sluta att spontant klassificera gravida kvinnor som ‘dräktiga’…