Vanjas

Jag letar fortfarande i buren efter henne. Det gick för fort, jag har inte riktigt fattat att hon är borta än. Och stackars Madam, jag är rädd för att hon sörjer mer än vad hon egentligen orkar. Hon fick sova själv en natt, men hon såg så eländig ut i morse (hon kommer inte riktigt åt att putsa sig överallt själv) så jag beslöt att flytta henne till den stora buren. Hon verkar inte riktigt nöjd med ordningen. Positivt är att de andra i alla fall inte bråkar med henne.

När jag ändå diskuterar besvärligheter kan jag väl lika gärna fortsätta. Jag hade nämligen mitt månatliga besök hos soc idag, ett besök som alltid suger musten ur en. Det måste vara det mest byråkratiska, stelbenta, pappersskyfflande ställe jag någonsin upplevt. Tex har jag valt att få många av mina räkningar som e-faktura, det är bekvämt och sparar dessutom en massa onödigt papper. När man ska få ut pengar för dessa räkningar och förklarar att man har e-faktura tar det stopp. Man möts av en oförstående min och ett envist upprepande att de måste se själva räkningen. Numera får jag alltså mina räkningar via dator i stället för på papper, betalar dem via dator, och skriver sedan ut dem på papper i alla fall för att kunna visa dem för soc. (Man kan ju självklart få räkningen på papper direkt, men då brukar de ta ut en avgift för det…) Och som grädde på moset möts man av sådant här:

Till skillnad från de uslingar som går på bidrag bara för att de är för lata? Eftersom jag inte aktivt söker arbete, innebär det då att jag inte vill ha ett arbete? Åter igen känner jag mig förödmjukad och förminskad till en äcklig liten bidragssnyltare…

Nå, men jag får väl avsluta i lite gladare tongångar. Lovisa kom hem från den höga nord idag, och med sig hade hon en liten present till mig. Visst är den söt? Och som synes fullt fungerande!

I allt som har hänt har jag ju missat att rapportera.

Så ja, nu är jag också färdig!

(Och det här är ingen spoiler, de avslutande orden släppte ju J.K.Rowling för länge sen!) 

…hon är borta.

Här är tomt efter dig vackraste Snork, jag saknar dig så mycket.

Avskedets stund fångat av Paula <klick>

Jag och Tomas gick i sakta mak ner på stan i kväll, åt kvällsmat på - just det - Subway, och gick lite planlöst vidare. Vi hamnade i Stadsparken, där vi hade en verkligt trevlig promenad. Vi njöt av alla vackra blommor (och buskar och träd), tog en paus på en liten träbänk under ett träd med en vacker damm framför, utforskade omgivningen till ett mystiskt och vackert hus, och avslutade med en promenad på bryggorna längs med ån.

Tomas hittade en av Linnés plugghästar, och för en gång skull fick han känna sig liten…

Alldeles när vi lämnat parken stannade vi dock på Islandsbron och tittade med stor förtjusning på änderna som travade omkring i fallet och gnagde godsaker från botten. Något foto blev det inte dock, trots att vi stod där en lång stund. Men ärligt talat, de flesta vet väl hur en and ser ut?  

Min vackerråtta är sjuk. Mycket sjuk. Imorgon ska jag börja dagen med att leta vetrinär, tyvärr är det nog inte mycket kvar att hoppas på. Hon andas stötvis, ögonen är kletiga och hon äter ingenting, oavsett vilka godsaker jag lockar med. Och mina bekymmer över att hon lagt på sig så mycket över magen verkar ha fått en förklaring - tumör…

Så här ser hon ut den lilla stackaren. Den där magen ser inte riktigt bra ut tycker jag.

Trots att hon är trött och risig, så lyckas hon även då vara så snygg. Jag undrar om jag någonsin mer kommer att få nöjet att ha en sådan underbart vacker råtta.

Hon har fått en omgång paraffinolja för att utesluta förstoppning, och konstigt nog verkar hon trots allt lite bättre. Hon har klättrat upp på översta hyllan och druckit vatten, även om hon fortfarande nobbar all sorts mat. Men hennes andning är fortfarande ansträngd, så det är nog bäst att inte göra sig några förhoppningar… 

Om man vaknar på morgonen, och redan då känner att det är en dum dag, då vet man att det är dags att vara beredd med energireserven. Att i avslappnad miljö umgås med vänner och peta i sig goda saker är ett bra sätt att må bättre. Nästan lika bra är att inse att man har fått pengar och att man faktiskt kan ägna sig åt lite shopping.

 Lunch/fika var över, dagen påminde om att den inte var så bra. Då beslöt jag och Paula oss för att åka till Boländerna och gå till Rusta. På något sätt kom jag därifrån med en hel kasse med saker som jag inte visste att jag behöver. Efter det konstaterade vi att det var långlördag på IKEA, varvid vi i lagom takt strosade runt där. När vi ändå var där passade vi på att äta, och möttes av den glada överraskningen att det var halva priset på maten den tiden! Vid ett besök till toaletterna där såg jag skyltarna som alltid gör mig så glad. I vanliga fall finns ju på vissa damtoaletter även symbolen att där finns skötbord. På IKEA möts man av dessa symboler på respektive dörr:

Här får även männen ta hand om sina barn! Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag har sett det här på något annat ställe.

Sedan avslutades i och för sig shoppingrundan (jag kom på något konstigt vis ut från IKEA med en kasse saker där också) något snöpligt. Vi kånkade oss ut till busshållplatsen, bara för att konstatera att sista bussen gått! Till sist enades vi om att ta taxi hem. Det var bra mycket dyrare än bussen, men det var skönt!

En lunch på Subway och en efterföljande fika i glada vänners lag. Ett helt ok sätt att dra igång en dag. (Jo då. Jag klev upp, åt frukost, såsade runt, duschade - sen börjar dagen på riktigt!) Under fikandet lyckades jag fånga ett par av skönheterna jag omger mig med. Söta, eller hur?

Sent i natt ramlade det ner ett sms i min mobil. "Snipp snapp snut…" Pernilla är färdig med Potter. Och jag då? Jag som sa att jag inte skulle dra ut på det, utan läsa och njuta i den takt jag ville, även om det innebar att den bara varade två dagar. Jag som nöjd kunde konstatera att jag stod med den färska exemplaret i handen bara nio timmar efter de som köade som galningar. Jag som längtat och varit på väg att gå åt av spänning. Jo, jag blev med råttbäbis. Och plötsligt var det så mycket annat som var viktigt, annat som förtrollade och fångade mig. En fem veckors dunboll som tryggt och förtroendefullt kryper ihop och somnar i ens urringning tenderar att blåsa rent hjärnan från allt annat…

Tyvärr är ju det ju inte bara ständig glädje, invänjningen i flocken tar lite tid den här gången. Den som inte varit med om det har svårt att föreställa sig vilken plåga det är. Resten av flocken ska befästa sin rang, vilket innebär ett ständigt fnysande och hoppande på bäbisens mage, släpande av henne i pälsen och jagande runt buren. Och bäbisen skriker vettskrämd för sitt liv. I fasa, i plåga, i skräck. Jag vet ju att det inte är någon fara, att det är som det ska. En råttflock har en strikt rangordning, och den måste alla inordna sig i. Och de är ovanligt snälla och försiktiga med henne, inte en skråma, inte ett enda oavsiktligt rivsår. Men det skär fortfarande i hjärtat att höra, hela jag går sönder och vill bara gråta. Men det är bara att bita ihop och stålsätta sig. Snart är det över, snart…

Sa jag att hon fått ett namn förresten? Neska heter hon. 

GUD, jag har sån chokladabstinens så det är inte sant!

Jag har nu den ordningen att alla mina råttor har namn som anknyter till uppfödarnamnet (om det inte fungerar som det är). Mina råttor har hetat/heter:

• Morven (Ladugårdens Morven)
• Payne (Brisby’s Payne)
• Madam (Råtz Madam Hooch)
• Snorkfröken (Råtz Snorkfröken)
• Vega (Vega)
  
• Hedda (Brock’s Head over Heels)
• Hickory (Brock’s Hickory Tickory)
• Girlie (Sander’s Stop That Girl)
• Nilla (Nihil the Banished)

Och nu är det dags för nytt namn, för Vindfinnerska funkar faktiskt inte som det är… Det är alldeles för långt och krångligt för mig att ropa, och för råttan att lära sig lystra till. Vinnie, Vinna, Vinda, Finna, Ninna, Finnis och Vindis har alla av i stort sett uppenbara skäl förkastats. (Vinnie ligger bara inte bra i munnen, och med en råtta i hushållet som heter Nilla blir Ninna lite väl likt…) Under övervägan står nu Ninni och Vira. Ninni har nackdelen att det fortfarande ligger nära Nilla, och Vira… ja, är hon kanske en liten Vira?
Tomas tycker hon ska heta Krita, eftersom jag inte hade kontanter med till Johanna utan ska betala henne senare…

Föremålet för mina funderingar snusar och sover lugnt under mitt linne. Hon oroar sig inte så mycket över namn än, så länge hon får sova mycket, äta smaskiga ärtor och leka med de stora råttorna ibland. Det hörs en ytterst liten gäspning där inifrån, och jag är kär…