En råttbäbis inverkan
Sent i natt ramlade det ner ett sms i min mobil. "Snipp snapp snut…" Pernilla är färdig med Potter. Och jag då? Jag som sa att jag inte skulle dra ut på det, utan läsa och njuta i den takt jag ville, även om det innebar att den bara varade två dagar. Jag som nöjd kunde konstatera att jag stod med den färska exemplaret i handen bara nio timmar efter de som köade som galningar. Jag som längtat och varit på väg att gå åt av spänning. Jo, jag blev med råttbäbis. Och plötsligt var det så mycket annat som var viktigt, annat som förtrollade och fångade mig. En fem veckors dunboll som tryggt och förtroendefullt kryper ihop och somnar i ens urringning tenderar att blåsa rent hjärnan från allt annat…
Tyvärr är ju det ju inte bara ständig glädje, invänjningen i flocken tar lite tid den här gången. Den som inte varit med om det har svårt att föreställa sig vilken plåga det är. Resten av flocken ska befästa sin rang, vilket innebär ett ständigt fnysande och hoppande på bäbisens mage, släpande av henne i pälsen och jagande runt buren. Och bäbisen skriker vettskrämd för sitt liv. I fasa, i plåga, i skräck. Jag vet ju att det inte är någon fara, att det är som det ska. En råttflock har en strikt rangordning, och den måste alla inordna sig i. Och de är ovanligt snälla och försiktiga med henne, inte en skråma, inte ett enda oavsiktligt rivsår. Men det skär fortfarande i hjärtat att höra, hela jag går sönder och vill bara gråta. Men det är bara att bita ihop och stålsätta sig. Snart är det över, snart…
Sa jag att hon fått ett namn förresten? Neska heter hon. 
