Igår skickade jag iväg avregistreringen av Snorkfröken, och då kom det till sist ikapp. Hon kommer inte hem igen, hon är borta för alltid. Sorgen kom inte som ett slag utan mer som ett stort blåmärke i bröstet, men på något sätt var det skönt att äntligen få gråta ordentligt över henne. Älskade älskade Snork…
Söndag kväll gick jag förbi tantburen där Madam och Snork slappade i hängmattan, bara huvudena stack ut. Jag gick och hämtade varsin nöt till dem, men till min förvåning tog Snork nöten utan att äta den. Hon bara hängde slappt med huvudet utanför hängmattan med nöten i munnen. Jag försökte muta henne med en bit bulle och annat godis - ingen framgång. Oroad lirkade jag ut henne ut buren, och i mina händer vilade en trött råtta med uppburrad päls och stötvis andning. Det var inte mycket att ge på, den här råttan mådde alldeles för dåligt.
Jag ringde redan sent på kvällen till vår husveterinär XL för att lämna meddelande på hans telefonsvarare, men stötte på patrull. Han hade semester, och det blev bara för mycket. Vad skulle jag göra nu? Ultuna Smådjursklinik (specialist på gnagare är Ingrid Tistedt) rekommenderar jag i och för sig varmt, men varande ett universitetssjukhus får man betala för deras expertis, och en avlivning är generellt ingen avancerad behandling. Hade det varit frågan om en operation hade jag valt dem utan att tveka, men nu…
Måndag morgon visade inte Snork varken förbättring eller försämring, och jag satte mig för att undersöka om det fanns någon alternativ vetrinär att vända sig till i Uppsala. Och jag hittade Hellströms Veterinärpraktik. Inriktade på behandling av smådjur, på gångavstånd från mig och jour dygnet runt. Varför har jag inte hittat dem förut? Plötsligt började Snorkfröken kippa efter andan bakom mig, och allting blev genast väldigt akut. Jag ringde upp, och trots att de hade fullt fick jag komma in direkt. Paula följde med mig dit, och vi blev direkt invisade i ett mottagningsrum. Lilla Snork låg trött i min urringning, hon verkade inte längre kvävas, men andningen kom stötvis och var ansträngd.
När veterinären kom kunde han konstatera en stor tumör i magen på henne, och med tanke på vilket skick hon var i instämde han i att en avlivning var det bästa. Först kom en sköterska med en liten spruta med lugnande som hon satte i nackskinnet på Snork som inte verkade känna det alls. Jag satt med henne i famnen tills hon blev slappare och mjukare i hela kroppen. När vetrinären kom med sprutan med avlivningsvätska var hon i det närmaste lealös, och med så mycket lugnande i systemet skulle jag säga att hon var ganska tillfreds då. Så satte han sprutan i bukhålan på henne, och vi stod runt henne och såg henne dimma bort. Hon var seg dock, trots att hon nästan var borta tickade hjärtat på. (Vetrinären lånade mig sitt stetoskop så jag fick höra.) Han gav henne lite vätska till, och slutligen satte han (med fantastisk precision) den sista injektionen rakt i hjärtat på henne. Snorkfröken fick en mycket professionell hjälp till andra sidan, utan något obehag på vägen.
Jag har valt att lägga upp en egen sida med bilder på Snork genom livet. Klicka på bilden av henne för att komma dit.
