Att vänta
En vän messar mig mitt i natten, upprörd. En kollega har stött på rånare och tryckt på överfallslarmet. Min vän sitter fast på sin fasta bevakning och kan/får inte komma till undsättning. Radion är knapphändig, och han kan inte göra annat än frustrerat vänta. Vi pratar lite och jag uttrycker min fulla förståelse. Det är hemskt att ställas inför en situation där man inget kan göra för att påverka utgången.
Så kommer det ett nytt meddelande. "Nu hämtar de upp mig till *namn på plats* också." Jag känner hur en kall klump glider ner i magen. Med allra största sannolikhet är det fullständigt ofarligt nu, tid har gått och det är gott om folk på plats. Men ändå…
Nu är det jag som väntar.
***
Tillägg, något senare.
Ett efterlängtat mess piper till på telefonen. "Ingen skadad. Stort hål i fönster." Jag andas ut och känner kroppen mjukna när spänningen i musklerna släpper.
