Sorg
Söta lilla Hickory fick ju en tumör, och idag var vi hos veterinären för att få knölen bortopererad. Jag lämnade in henne, och sedan följde en hemsk väntan. Anna var med och höll mig i handen under dagen, så hon och jag gick och fikade. När vi kom tillbaka fick jag det efterlängtade beskedet; allt har gått bra! En trött och förvirrad Hickory spanade upp från värmedynan, ett prydligt hopsytt sår längs ena sidan. Lycka! 
Det hade gått bra och vi fick åka hem!
Men när vi kom hem var Hickory trött. Det var iofs jag med, så vi gick och lade oss i soffan tillsammans. Hickory låg i en handduk, instoppad innanför mitt linne, och så hade vi täcket över oss. Varmt och skönt för en nyopererad råtta. Efter någon timme var hon fortfarande trött, nästan tröttare än innan, och hon rosslade lite när hon andades. (Inte så konstigt då bedövningen hade gjort att hon hade lite problem att svälja ner saliven ordentligt.) Men någonstans började jag bli orolig… Vid det här laget borde hon väl ha vaknat?
Jag försökte få tag på veterinären på telefon, men det gick inte. Det blev allt tydligare att Hickory inte mådde bra. Andningen var långsam och ansträngd, hon rörde inte längre på sig frivilligt och blinkreflexen försvann. Då såg jag slutet, även om Paula kom över och hjälpte mig att jaga veterinärer, något måste ju kunna göras! Varje gång hon slutade rossla var jag tvungen att kontrollera att hon fortfarande andades, i fåfängt hopp om att hon snart skulle ha sovit färdigt och skulle piggna på sig. Men så kom det en stor rossling, och sen kom det inga fler andetag. Det var över. Hjärtat stannade strax efter, och hennes ögon blev sakta vitdimmiga. Min älskade Hickory låg på mitt bröst, och samtidigt inte.
Just nu ligger hon insvept i sin handduk på soffans ryggstöd, i väntan på att jag ska kunna ta henne med mig för kremering.
Vi älskar dig, lilla Hickis! För första gången sedan ni föddes kommer Hedda få äta mat, sova och skuffa runt i buren utan dig. Madam och Girlie kommer sakna sitt ständiga sällskap i sina gosiga råtthögar. Nilla kommer vara utan en av sina populäraste lekkamrater. Och lilla Neska - ja, hon kommer inse att en del av flocken har försvunnit, och sakna sin burkamrat som försvann alldeles för tidigt.
Och jag, jag älskar dig och kommer sakna dig så enormt mycket! 
Jag är så hemskt ledsen för att jag var så dålig på att säga det till dig, men jag hoppas du förstod det i alla fall.
Hälsa Morven och de andra, de tar emot dig med öppna tassar.
Jag älskar dig.
*tårögd*
Hon visste, vännen.
*omtänker*
Comment by kicki — September 27, 2007 @ 8:55 pm
Jag är tacksam att jag fick säga ett glatt hejdå till henne på station. Den lilla klappen med ett finger på hennes trötta huvud finns hos mig.
Comment by Anna — September 28, 2007 @ 11:45 am
Det är så ofattbart… Hon skulle ju bli frisk ju, utan den dumma knölen! Hon och syrran Hedda vad mina favoriter i din råtthög ända sedan dagen de kom! *snyft*
Comment by Paula — September 28, 2007 @ 2:51 pm
Lyssnade idag på Yrsa Stenius som talade om sin kommande bok. För att berätta om sitt liv och sin samtid utgår hon ifrån de hundar hon haft. Jag blev mycket rörd av hennes sätt att tala om relationen djur-människa och kände igen mig. Hon sa bl.a. att sorgen efter ett djur är nog så djup men ändå lätt att bära eftersom djurets död inte lämnar oss med skuld. Jag tyckte det var vackert och du ska få boken så fort den kommer ut.
Comment by Millior — September 28, 2007 @ 6:42 pm
största o varmaste kramen!
Comment by anna — September 28, 2007 @ 7:41 pm