Syskonkärlek II
Min sötaste lilla Hedda. Var livet så tungt utan din ständiga livskamrat och syster? Nu är det över i alla fall, ni får vara tillsammans igen. Precis som ni alltid varit.
Hur skriver man något när hjärtat vilar tungt i chock? När bröstkorgen sitter tätt ihop och varje andetag är en ansträngning?
Ett dygn. Från frisk råtta i buren till kall och död på bordet hos veterinären. Hur ska man kunna bearbeta när allt går så fort?
Igår fick Hedda en stroke. När jag hittade henne var hela hon sned. Huvudet hängde, ena ögat verkade ha tappat det mesta av sin funktion, och hon kunde över huvud taget inte gå. Hennes ögon sa tydligt att detta inte var ett acceptabelt tillstånd. Det fanns aldrig några andra alternativ, och för några timmar sen somnade hon in.
Älskade Hedda-gumman, du var fantastisk! Otroligt vacker, gosig, och en trygg alfa i flocken. Vi kommer sakna dig allihop, så oerhört mycket. Men vi vet att du är med Hickory nu, och jag vet att du är lycklig.
Du finns alltid med mig.
Här borde finnas bilder. Men jag jag orkar inte, inte nu. Kanske uppdaterar jag senare. Jag säger till då.
