Till en vän
Jag lyssnar på Thåström. Ja, en salig blandning av Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet och hans soloskivor. Framför allt det från 80-talet ger mig behagliga minneskänslor. *njuter*
Så dyker en av mina favoriter upp. Jag letar förgäves på YouTube, så ni får nöja er med texten. Även om mycket fattas när man inte får musiken och Thåströms röst. (Den bör dock inte vara så svår att få tag på om man vill höra den.)
Idag slingrar dock en kompis sig med in mellan textraderna och gör mig sällskap. Vem av oss tre som sjunger och vem som lyssnar är lite oklart, och ganska oväsentligt.
Höghus, låghus, dårhus
(t&m: Imperiet)
Jag stinker bortslösade timmar.
Mina vänner luktar uppgivenhet.
Nere i centrum snackar dom om bilar
och fotboll o fyllor o dealar.
Tippar och hoppas på att göra ett lyft,
och slippa va där man egentligen är.
Rulltrappan och hissen är det
enda som går uppåt här.
Bland höghus å låghus å dårhus.
I pensioghettot går dom levande döda,
där ber dom sin sista bön.
Hoppas att ganske nångång till slut
det hittar en släkting hitut.
Och ungarnas skrik från gatan
är det enda tecknet på liv,
förutom gänget utanför tobaksaffären
som är fulla och drar runt i en bil.
Och allt är som vanligt hos dom ensamma.
Kärringar med matkassar från Metro
skyndar hem till spisen och barnen.
TV:n står på, lyser upp det grå rummet,
hon undrar om hon långsamt blir galen.
Hon tänker på hettan som fanns hos dom förr,
en orkan har blivit en bris.
Han sätter på videon istället för mig,
hennes tårar fryser till is.
Och allt är som vanligt hos dom ensamma.
Ungarnas skrik från ingentinggatan
är det enda som händer,
i dom hopplösas gränder.
På söndag ska bilarna tvättas för satan.
Så allt blir som vanligt hos dom ensamma.
