Nu förstår jag…
… även om jag inte alltid håller med.
Jag känner fortfarande obehag över den skit som kastas på attack-extremist-homosexuella (för det verkar vara det som författaren sätter lika med queer), men jag förstår i alla fall varför han tyckte att han behövde ha med den andra artikeln i serien. Även om jag tycker det var ganska onödigt. Jag reagerar starkt på uttalandet "Det kommer alltid att finnas ideologer (som Gaystudenterna) som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt.". *rys* Vem är det som drar alla över en kam och smutskastar, jag bara undrar? Snacka om att sitta i glashus!
Just det faktum att queer i hans värld är samma sak som från normen avvikande sexuell läggning gör att hela hans trovärdighet får sig en smäll. Jag kan ha fel, jag är inte akademiskt skolad i ämnet, men det är inte min uppfattning.
Av stilistiska skäl skall jag inte använda akronymen "hbt-personer" (homosexuella, bisexuella och transpersoner), som vissa menar att man måste göra för att visa insikt om mångfalden. Jag vet att mångfalden är större än så. Men i denna text använder jag "hetero" för dem som uppfattar sig som man eller kvinna, dras till motsatta könet och inte har problem med det, samt "homo" för alla som på något sätt överskrider den modellen. Tyst i klassen (DN 19/2 -08)
Artikelserien skulle blivit mycket bättre om författaren skulle hållit sig borta från begrepper queer. Av någon anledning är nämligen enligt honom queerteorin det som ligger bakom en rabiat gayaktivists uttalande. Inte ens författaren säger sig ha några fakta som stödjer denna framkastade idé. "Jag misstänker, efter att ha forskat en smula, att den föddes på eftersitsen till något queer-seminarium."
Men i övrigt är artikeln faktiskt ruskigt bra - igen. Den återgår till en mer saklig, faktabaserad diskussion, en journalistik där han grävt fram dokumentering och lyft fram konstigheter i hanteringen av det specifika fall som den avslutande artikeln behandlar.
Men när jag frågar kårordföranden på vilka grunder hon anklagade läraren svarar hon att det har hon inte gjort. Hon hade inte ens läst anmälan, när den landade på skolan, säger hon. Så varför är den undertecknad "Studentkåren vid Lärarhögskolan"? När jag ställt den frågan blir det länge tyst i luren. Sedan säger hon: "Det var Gaystudenterna som satte dit kårens namn. Utan min vetskap."
Vad är sanning i just det fallet? Det får vi nog aldrig veta. Spelar det någon roll? Min åsikt är att oavsett vilket så har någon tänkt fort men jävligt fel här.
Den, som jag upplevde det, något omotiverade och otrevliga hetsning mot Nilsson i del två får nu sin förklaring, och plötsligt kan jag inte annat än hålla med. Jag tror generellt på det positiva som våra gayföreningar har att ge vårt samhälle. Men personer som denna Nilsson får mig att må illa.
Framför allt återgår författaren till det ursprungliga ämnet - allas rätt att anmäla en kränkning för vad helst som far genom deras huvud.
"Jag berättar inget nytt. "Låt se vem som är kränkt i dag", mumlar en bekant när han öppnar morgontidningen. Men varifrån kommer språkbruket, som likställer känslan hos en våldtagen kvinna med humöret hos en husse vars tik har hamnat i fel sällskap?"
Ett inlägg i debatten om kränkningar är bra mycket viktigare än en dåligt underbyggd fundering runt queerteori. Och det här är en genomgång som bottnar i månaders efterforskning, funderingar och intervjuer. Den är bra. Jag är mycket nöjd.
Jaktscener från Lärarhögskolan (DN 20/2 -08)
Mina tidigare kommentarer till artiklarna hittar ni här: Del ett, del två, Rektorns uttalande.
