Jag har flyttat. Jodå. Till en liten stad som heter Forks.
I julas gav min mamma mig en serie böcker av författarinnan Stephanie Meyer. De verkade lovande, men jag fick aldrig riktigt ro att börja läsa dem. Tills för ett par veckor sedan. Jag satte mig ner för att börja läsa och innan jag visste ordet av såg jag mig mer eller mindre halvdrucket omkring och insåg att jag hade plöjt halva första boken i ett streck, fullkomligt omedveten om omvärlden. Nästa gång jag satte mig att läsa hände samma sak. Det var inte förrän boken var slut som jag vaknade upp ur transen.
Twilight är en lagom tjock bok (450 sidor) som ändå går ner i väskan. Till min lycka blir det bara bättre, fjärde och sista boken är något högre än de andra, och härliga 750 sidor. Dessutom finns första boken som film nu. Jag tog avstånd från den eftersom jag hört så mycket negativt om den, men till sist föll jag för frestelsen att se precis hur illa det var. Jag blev positivt överraskad. Efter att ha blivit förtrollad av böckerna får filmen dig att gråta, gnissla tänder och skruva på dig av obehag när man ser hur de har gjort våld på alla författarens mjuka karaktärsteckningar och intensiva känslor och spänningar som håller boken ständigt levande och i rörelse. Men… Den är så långt från böckernas känsla och huvudplot, så det kunde nästan vara en annan berättelse. Och filmen är helt ok faktiskt, om man inte jämför den med böckerna.
Efter att jag slukat första boken fortsatte jag lyckligt vidare. Och så stod jag där. Fjärde boken utläst. … Och nu då? Det var egentligen inte svårt att inse. Jag började om igen, och såg faktiskt saker i ett nytt perspektiv med den kunskap man fått genom de senare böckerna. Halvvägs igenom började jag fundera på filmen. Nu är fjärde boken utläst igen, filmen sedd tre gånger den senaste veckan.
Baksidestexten på Twilight presenterar ett citat som får representera bokens grundstory: "About three things I was absolutely positive. First, Edward was a vampire. Second, there was a part of him, and I didn’t know how dominant that part might be, that thirsted for my blood. And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him."
Min spontana beskrivning skulle nog snarare bli: "The clumsy, shy, unsure and very ordinary Juliet comes to the little town of Forks to live with her dad in a place she hates. In Forks lives already Romeo. Rich, uncomprahensible beautiful, brilliant, son to the highly praised doctor at the town hospital, but also enigmatic, distant and radiating superiority. Their roads are soon about to cross each other…" Vad..? Oh, jag menar förstås "Bella" och "Edward".
Och nu…
"My mother drove me to the airport with the windows rolled down. It was seventy-five degrees in Phoenix, the sky a perfect, cloudless blue. I was wearing my favorite shirt — sleeveless, white eyelet lace; I was wearing it as a farewell gesture. …"
*försvinner tillbaka till Forks - igen*
