Vanjas

Ja, det finns många anledningar, men det här är en:

"There are four simple ways for the observant to tell Mr. Croup and Mr. Vandemar apart: first, Mr. Vandermar is two and a half heads taller than Mr. Croup; second, Mr. Croup has eyes of a faded china blue, while Mr. Vandemar´s eyes are brown; third, while Mr. Vandemar fashioned the rings he wears on his right hand out of the skulls of four ravens, Mr. Croup has no obvious jewelery; fourth, Mr. Croup likes words, while Mr. Vandemar is always hungry. Also, they look nothing at all alike."

1f u c4n r34d th1s u r34lly n33d t0 g37 l41d

It´s not easy to be a nerd… 

Lycka! Hon kommer! Äntligen! *dansar i glädje* Det har tagit tid, men nu, till sist… På lördag kan jag hämta henne i Stockholm. Så, får jag presentera Moon-Hopper!

Raringen är en himalayan från TacoBelle’s uppfödning, född den 1:a mars och har väntat på att få komma till mig sen den 10 april…

Fotot är taget av TacoBelle den 30/5. Pappan heter Olydia’s Miró och mamman är TacoBelle’s Hoppla Lilla Åsna.

…

Jag vill att det ska vara lördag NU!

Jag sprang på en reklam på ICA som fångade mig, vem kan låta bli att bli nyfiken på "Tassistans - av hundar för hundar"? Jag har äntligen kommit ihåg att kika på det nu, och ni måste erkänna att hon har gjort ett gott val av namn.

http://www.tassistans.se/

Linkin Park - Hit the Floor

"I know I´ll never trust a single thing you say
You knew your lies would divide us
But you lied anyway
And all the lies have got you floating
Up above us all
But what goes up has got to fall"

*gnolar för sig själv*

Welcome laidies and gentlemen to the scare of the day.

Jag blev tipsad om den här låten via en bok, där den kategoriserades under "I´m trying to be profund and touching, but really suck at it", i sammanställningen över de 52 mest deprimerande låtar du någonsin hört. Deprimerande är ju en definitionsfråga, jag jag skrattade så jag grät när jag läste boken, och det blev inte mycket bättre när jag hade letat upp låten.

Jag presenterar början av maraton-texten här, men hela texten finns i kommentarerna till videon nedan. (Själva videon är inte så kul, men jag ville ju ha musiken.)

Acid anyone?

     "Spring was never waiting for us, girl
     It ran one step ahead
     As we followed in the dance
     Between the parted pages and were pressed
     In love’s hot, fevered iron
     Like a striped pair of pants

     MacArthur’s Park is melting in the dark
     All the sweet, green icing flowing down
     Someone left the cake out in the rain
     I don’t think that I can take it
     ‘Cause it took so long to bake it
     And I’ll never have that recipe again
     Oh, no!"

"McArthur Park" by Jimmy Webb

Om du vill höra orginalet med Richard Harris så finns det här. Men den versionen är ärligt talat så gräslig att man får rysningar och missar den intressanta texten.

Det är alltid kul av nostalgiska skäl när man hör låtar från sin forntid, men speciellt brukar jag roas av dem från tidpunkten då jag började lyssna på engelskspråkiga låtar. Den period när mina engelskakunskaper rymdes i en fingerborg, men jag fortfarande uppskattade musiken. Sången blev väl mer ett ytterligare instrument, det var bara bitar här och var jag kunde förstå. Men när jag hör dem nu är ju engelska ett ganska självklart språk, och jag förvånas ofta över vad det var jag egentligen lyssnade på.

Härom dagen lyssnade jag på en av mina oldies, och fnissade över hur elak den var. Kan ni knäcka artist och titel?

     "You was just a temporary lover,
     honey, you ain’t the first.
     Lots of others came before you woman
     said but you’ve been the worst"

Jag har flyttat. Jodå. Till en liten stad som heter Forks.

I julas gav min mamma mig en serie böcker av författarinnan Stephanie Meyer. De verkade lovande, men jag fick aldrig riktigt ro att börja läsa dem. Tills för ett par veckor sedan. Jag satte mig ner för att börja läsa och innan jag visste ordet av såg jag mig mer eller mindre halvdrucket omkring och insåg att jag hade plöjt halva första boken i ett streck, fullkomligt omedveten om omvärlden. Nästa gång jag satte mig att läsa hände samma sak. Det var inte förrän boken var slut som jag vaknade upp ur transen.

Twilight är en lagom tjock bok (450 sidor) som ändå går ner i väskan. Till min lycka blir det bara bättre, fjärde och sista boken är något högre än de andra, och härliga 750 sidor. Dessutom finns första boken som film nu. Jag tog avstånd från den eftersom jag hört så mycket negativt om den, men till sist föll jag för frestelsen att se precis hur illa det var. Jag blev positivt överraskad. Efter att ha blivit förtrollad av böckerna får filmen dig att gråta, gnissla tänder och skruva på dig av obehag när man ser hur de har gjort våld på alla författarens mjuka karaktärsteckningar och intensiva känslor och spänningar som håller boken ständigt levande och i rörelse. Men… Den är så långt från böckernas känsla och huvudplot, så det kunde nästan vara en annan berättelse. Och filmen är helt ok faktiskt, om man inte jämför den med böckerna.

Efter att jag slukat första boken fortsatte jag lyckligt vidare. Och så stod jag där. Fjärde boken utläst. … Och nu då? Det var egentligen inte svårt att inse. Jag började om igen, och såg faktiskt saker i ett nytt perspektiv med den kunskap man fått genom de senare böckerna. Halvvägs igenom började jag fundera på filmen. Nu är fjärde boken utläst igen, filmen sedd tre gånger den senaste veckan.

Baksidestexten på Twilight presenterar ett citat som får representera bokens grundstory: "About three things I was absolutely positive. First, Edward was a vampire. Second, there was a part of him, and I didn’t know how dominant that part might be, that thirsted for my blood. And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him."

Min spontana beskrivning skulle nog snarare bli: "The clumsy, shy, unsure and very ordinary Juliet comes to the little town of Forks to live with her dad in a place she hates. In Forks lives already Romeo. Rich, uncomprahensible beautiful, brilliant, son to the highly praised doctor at the town hospital, but also enigmatic, distant and radiating superiority. Their roads are soon about to cross each other…" Vad..? Oh, jag menar förstås "Bella" och "Edward".

Och nu…

"My mother drove me to the airport with the windows rolled down. It was seventy-five degrees in Phoenix, the sky a perfect, cloudless blue. I was wearing my favorite shirt — sleeveless, white eyelet lace; I was wearing it as a farewell gesture. …"

*försvinner tillbaka till Forks - igen*

Naxxaramas. En svävande fasa fylld av varelser från dina värsta mardrömmar. En liten skara med modiga hjältar som tappert går till attack för att hindra denna ondska från att släppas lös över världen. Och i det innersta befinner sig Kel’Thuzad, den odöde som styr sitt palats med järnhand…

Tio äventyrare från Essence of the Blade gav sig av, olika ras och träning, men sammansvetsade i sin beslutsamhet att nå sitt mål - världen skulle befrias från Kel’Thuzad. Många mödor utstod de, men till slut var de framme…

(Felícia, med sin snöleopard Saba, det är jag det.)

Även om du är ett as av väl tilltagna mått, så ändrar det inte det faktum att du gav mycket glädje och att vi hade jäkligt kul ihop. Även om det bara var för ett kort tag. Nu är du borta, över, försvunnen ur mitt liv. Tack och lov. Men Valdemar, den här är till dig. För allt som var bra.